Anhörig till en patient som smittats av HIV-virus i samband med läkemedelsanvändning har ansetts inte kunna tillerkännas ersättning för personskada i form av psykisk depression till följd av patientens läkemedelsskada.
Patienten, född 1972, behandlades med faktorkoncentrat på grund av blödarsjuka och infekterades i samband härmed av HIV-virus. Hans svåra situation påverkade hela familjen. Bland annat hade hans mor periodvis varit sjukskriven för psykiska depressioner.
Patientens mor yrkade ersättning för det inkomstbortfall som uppkommit under hennes sjukskrivning och anförde att hon på ett så direkt sätt drabbats av sin sons läkemedelsskada att ersättning borde lämnas till henne såsom för egen personskada.
Läkemedelsförsäkringen anförde att försäkringen gäller endast till förmån för den som drabbats av sjukdom eller annan skada av kroppslig art genom användning av läkemedel. Anhöriga, som kan drabbas hårt i ett fall som det förevarande, har inte någon självständig rätt till ersättning från försäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 21 mars 1994 följande bedömning:
Begränsningar i rätten till skadestånd anses i svensk rätt allmänt följa dels av principen att skador som endast indirekt träffar en skadelidande - s k tredjemansskador - inte är ersättningsgilla, dels av grundsatsen att det skall föreligga adekvat kausalitet, dvs. att en uppkommen skada skall anses vara en typisk och beräknelig följd av en skadegörande handling.
Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 1993 s. 41 (I och II) avgjort frågan om närståendes rätt till ersättning i ett fall som gällde mord. Anhöriga hade i det fallet tillfogats sådana medicinskt påvisbara psykiska besvär som var att hänföra till personskada. Den ovan angivna principen om tredjemansskada - som har sitt väsentliga tillämpningsområde när tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan lidit fysisk skada - ansågs inte hindra skadestånd till den som tillfogats personskada.
Beträffande kravet på adekvat kausalitet redovisade HD att äldre praxis (NJA 1979 s. 620) ger uttryck för uppfattningen att adekvanskravet i princip inte varit uppfyllt när någon drabbats av chock eller andra psykiska besvär vid underrättelse om anhörigs död. HD mildrade emellertid detta synsätt genom att uttala att, i varje fall vid uppsåtligt dödande, psykiska besvär hos en närstående är att se som en typisk och närliggande skadeföljd samt att
starka billighetsskäl talade för att skadestånd skulle kunna utgå om det visats att sådana besvär uppstått.
En utvidgning av skadeståndsmöjligheten utan stöd av lagstiftning har genom HDs dom kommit att omfatta fall av uppsåtligt dödande. Nämnden har full förståelse för den svåra situation i vilken patienten och hans familj befinner sig. Omständigheterna i ärendet är emellertid inte sådana att avgörandet i HD kan åberopas till stöd för att ersättning skall lämnas. På grund av detta och då inte heller annan grund för ersättningsskyldighet visats finner nämnden att ersättning inte kan utges.
Dnr 3/1994
(Jfr RFS B:8 1994:3)