Neurologiska besvär har ansetts med övervägande sannolikhet bero på flera samverkande faktorer, varvid användning av anestesimedel varit en nödvändig betingelse för uppkomsten av dessa besvär. Eftersom det inte framgick i vilken grad andra samverkande faktorer hade medverkat till besvären, har dessa ansetts orsakade genom läkemedelsanvändningen.
Patienten, född 1957, led sedan år 1974 av ulcerös colit. Hon opererades i mars 1993, varvid tjocktarmen togs bort och en ileostomi från tunntarmen lades in. Hon opererades på nytt i juni 1993, varvid ändtarmen togs bort och försök gjordes att anbringa en bäckenreservoar. I april 1994 opererades hon en tredje gång, varvid bäckenreservoaren togs bort och en definitiv ileostomi anlades. Vid alla tre operationstillfällena fick patienten anestesimedel i smärtlindrande syfte.
Efter operationen i juni 1993 var patienten till en början helt bedövad i båda benen. Så småningom återfick hon rörelseförmågan men inte känseln i ben och fötter. Hösten 1995 konstaterade en neurolog att besvären var att betrakta som stadigvarande.
Sedan patienten anmält sin skada till Patientförsäkringen, fick hon i februari 1997 beskedet att skadan inte utgjorde någon behandlingsskada utan förmodligen var en läkemedelsskada. Patientförsäkringen förklarade i mars 1998 på nytt att någon behandlingsskada inte förelåg och tillade att det läkemedel som använts vid operationen föreföll vara en mindre sannolik skadeorsak.
Patienten begärde ersättning av Läkemedelsförsäkringen och framhöll att hennes besvär med bortdomnade ben och fötter samt känslorubbningar från bäckenet och nedåt hade uppstått efter anestesibehandlingen i juni 1993.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att det inte var övervägande sannolikt att de anestesimedel som använts vid operationen och under smärtlindring efter operationen hade orsakat de besvär som patienten anmält.
Läkemedelsförsäkringen åberopade till stöd för sin uppfattning ett läkarutlåtande den 14 oktober 1997 av överläkaren Lars Irestedt, varav framgår bl.a. följande. Det föreföll högst sannolikt att patientens besvär hade uppkommit i samband med operationen i juni 1993, och det var fullt möjligt att patientens epiduralanestesi hade orsakat eller medverkat till besvären. Det var dock inte övervägande sannolikt att besvären hade orsakats direkt av en neurotoxisk effekt av anestesimedlen, utan besvärens uppkomst måste betraktas som multifaktoriell där den exakta uppkomstmekanismen inte gick att fastställa.
Nämnden gjorde i yttrande den 30 juni 1998 följande bedömning:
Enligt § 3 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen förstås med läkemedelsskada sjukdom eller annan skada av kroppslig art som med övervägande sannolikhet har orsakats genom läkemedelsanvändning.
Patienten har under tiden mars 1993 – april 1994 genomgått åtminstone tre operationer med ryggmärgsbedövning, varvid anestesimedel getts i smärtlindrande syfte.
Patienten har uppgett att hon fått besvär med känselrubbning samt bortdomnade ben och fötter efter operationen i juni 1993. Av journalhandlingarna framgår att patienten upplevde förnyade besvär av samma typ även efter operationen i april 1994 och att dessa besvär sannolikt blivit bestående.
Att patienten upplevde samma typ av besvär efter operationerna både i juni 1993 och i april 1994 talar enligt nämndens uppfattning mot att det förelegat någon speciell omständighet vid operationstillfällena som ensam kan förklara skadan.
Enligt nämndens mening är det övervägande sannolikt att patientens besvär beror på flera samverkande faktorer samt att användningen av anestesimedel därvid har varit en nödvändig betingelse för uppkomsten av dessa besvär. Av utredningen framgår inte i vilken grad andra samverkande faktorer har medverkat till besvären. Dessa skall därför anses ha orsakats genom läkemedelsanvändningen (jfr NJA 1992 s. 740 I och II samt RFS B:8 1994:2 och 1996:14).
Dnr 15/1998