Vid bedömningen om biverkningar genom läkemedelsanvändning skäligen måste tålas saknar det betydelse om patienten har informerats om risken för biverkningarna. - Ögonbesvär till följd av kortisonbehandling, vilka utgjort en väl känd och kalkylerad risk vid behandlingen, samt därmed sammanhängande psykiska besvär har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning med hänsyn till att behandlingen avsett en mycket allvarlig grundsjukdom och varit oundvikligen nödvändig.
Patienten, född 1944, lider sedan många år av en mycket allvarlig astma. Hon har därför sedan lång tid behandlats med kortisonpreparat. I juli 1993 konstaterade man grå starr på båda ögonen som bedömdes orsakad genom användning av kortisonpreparat. Vid tiden för prövningen i nämnden väntade patienten på att genomgå en ögonoperation på grund av ögonskadorna. Hon använde då, enligt egen uppgift, fortfarande kortison kontinuerligt i höga doser.
Patienten ansåg att uppkommen grå starr var allvarligare än hennes grundsjukdom samt att hon aldrig blivit informerad om eventuella ögonskador vid kortisonbehandling. Hon anförde vidare att hon drabbats av psykiska besvär som följd av läkemedelsskadan och att även andra besvär eventuellt utgjorde läkemedelsbiverkningar.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att behandlingen av astmabesvären hade utförts på ett riktigt sätt enligt vedertagna behandlingsprinciper. Sannolikt hade konstaterad grå starr uppkommit efter den kortisonbehandling som patienten under åren haft i olika doseringar och fortfarande har. Att patienten alltjämt, efter konstaterad läkemedelsbiverkan, behandlas med kortison tyder på att behandlingen har varit och är viktig. Patienten kommer troligen att opereras för ögonbesvären och kommer då sannolikt att återfå full syn. Med hänsyn till den skälighetsbedömning skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen får patienten tåla läkemedelsskadan utan rätt till ersättning. Eventuell utebliven information om läkemedelsbiverkan omfattas inte av ersättningsbestämmelserna.
Nämnden gjorde i yttrande den 4 mars 1996 följande bedömning:
Ersättningsbestämmelsernas § 5 tar sikte på en skälighetsavvägning mellan å ena sidan arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen och å andra sidan läkemedelsskadans verkningar. Insättande av ett läkemedel föregås av en medveten avvägning mellan behandlingsbehovet och risken för biverkningar. Av detta följer att även svåra verkningar av en läkemedelsskada
många gånger måste tålas om den behandlade grundsjukdomen varit av allvarlig art. Det gäller även om patienten inte har informerats om risken för biverkningarna.
I nu aktuellt fall finner nämnden att patienten lider av en mycket allvarlig astma där behandlingsbehovet är oundgängligen nödvändigt, vilket innebär att även mycket svåra biverkningar får tålas utan rätt till ersättning. Om astman inte skulle behandlas med bl a Prednisolon skulle ett livshotande tillstånd uppkomma. Astman har av denna anledning även efter det att läkemedelsskadan konstaterats behandlats med Prednisolon. Nämnden konstaterar vidare att grå starr är en väl känd och kalkylerad risk vid behandling med Prednisolon. Nämnden anser därför att patienten skäligen får tåla uppkomna ögonbesvär och därmed sammanhängande psykiska besvär utan någon rätt till ersättning enligt den skälighetsprövning som skall göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna.
Patienten har även uppgivit att hon fått magbesvär, förhöjt blodtryck och nedsatt immunförsvar som eventuellt kan vara följder av astmamedicineringen. Orsaken till dessa besvär har inte utretts i ärendet. Nämnden anser dock att även om nämnda besvär skulle vara följder av läkemedelsbiverkningar så skulle de i likhet med ögonbesvären skäligen få tålas utan någon rätt till ersättning från försäkringen. Detta med hänsyn till patientens grundsjukdom som obehandlad är livshotande.
Sammanfattningsvis föreligger således inte någon ersättningsbar läkemedelsskada.
Dnr 31/1995
(Jfr RFS B:8 1996:12)