Allvarliga biverkningar i form av förvirringstillstånd och frånvaroattack efter läkemedelsbehandling för hypertoni och bensvullnad samt efter hjärtinfarkt har föranlett intagning på medicinklinik. Biverkningarna har ansetts inte skäligen behöva tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1918, led av hypertoni och behandlades för denna med bl.a. Spironolakton. I juli 2002 insattes Furix p.g.a. bensvullnad. Sedan patienten i januari 2003 fått en hjärtinfarkt fick hon även Fem-Mono. Den 6 augusti 2003 togs patienten in på medicinklinik efter att ha svimmat i hemmet. Man fann små CVL-rester på CT-hjärna. Ärendet anmäldes först till patientförsäkringen som fann att den läkemedelsbehandling som patienten fått sommaren 2003 varit adekvat och enligt vedertagen medicinsk praxis samt avböjde att utge ersättning.
Patienten anmälde att hon drabbats av hyponatermi (minskad natriumhalt i blodet) och lågt blodtryck på grund av läkemedelsbehandlingen och uppgav att hon varit i mycket dålig kondition och helt utslagen samt att hon varken haft reda på tid eller rum.
Läkemedelsförsäkringen bedömde att det var övervägande sannolikt att det förelåg samband mellan läkemedelsbehandlingen och de anmälda besvären. Grundsjukdomen med hjärtinfarkt och hjärtsvikt ansågs dock vara av allvarligare art än de anmälda besvären. Därför och då besvären varat under kort tid ansåg läkemedelsförsäkringen att det inte förelåg någon ersättningsbar skada.
Nämnden gjorde i yttrande den 11 december 2006 följande bedömning.
Den skada som nämnden har att pröva gäller följderna av samtidig behandling med Furix, Fem-Mono och Spironolakton. Patienten drabbades i januari 2003 av hjärtinfarkt och vid utskrivningen fortsatte medicineringen med bland andra nämnda preparat.
Den 6 augusti samma år togs patienten ånyo in på medicinklinik sedan hon drabbats av frånvaroattacker i hemmet. Man fann då en elektrolytrubbning som kunde normaliseras varefter patienten klart förbättrades. Hon vårdades på kliniken till den 25 samma månad, varefter hon vårdades på sjukhem i drygt två månader till den 21 oktober 2003. Rubbningen berodde på för låga natrium- och kaliumnivåer.
Ärendet har prövats enligt Patientskadelagen och har av PSR (Personskadereglering AB) ansetts vara icke ersättningsbart då läkemedelsbehandlingen under sommaren 2003 bedömdes ha varit adekvat och enligt vedertagen praxis.
Nämnden delar inte PSRs bedömning fullt ut. Det framgår inte att den läkemedelsbehandling patienten erhöll följdes upp på det noggranna sätt som måste ske vid behandlingen med kombinationen av diuretika och spironolakton. Den givna behandlingen är dock inte sådan att § 4 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen bör anses tillämplig.
De biverkningar patienten drabbades av hade sin grund i den uppkomna elektrolytrubbningen som var orsakad av den givna medicineringen. Biverkningarna var mycket allvarliga och de påverkade patientens tillvaro i hemmet
med förvirringstillstånd och slutligen en frånvaroattack, vilken föranledde intagningen på medicinkliniken den 6 augusti.
Nämnden anser att patienten, som är född 1918, skäligen inte skall behöva godta biverkningarna under slutet av vistelsen i hemmet samt under sjukhusvistelsen i augusti 2003 och den efterföljande behandlingen på sjukhem. Det noteras även att patienten drabbats av en magblödning på grund av bland annat cortisonbehandling och att denna biverkan ersatts som läkemedelsskada.
Den läkemedelsrelaterade elektrolytrubbningen och dess följder utgör således en ersättningsbar läkemedelsskada.
Dnr L2006/0046