Rörelserubbningar har ansetts med övervägande sannolikhet ha orsakats genom användning av ett lugnande läkemedel. - Rörelserubbningarna har ansetts vara av sådan art och omfattning att de i jämförelse med grundbesvären inte skäligen bort godtas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1931, hade på grund av oro medicinerat med Pacinol prolongatum fr o m år 1980. I september 1987 konstaterades att hon hade besvär med så gott som kontinuerliga atetotiska rörelser i fingrar samt axial vridning av kroppen; hon kunde inte sitta stilla utan måste gunga fram och tillbaka. Hon var intagen på neurologisk klinik åtta dagar i december 1987, varvid besvären förbättrades. Efter utskrivningen ökade besvären påtagligt. De fortsatte även sedan patienten i februari 1988 upphört att använda Pacinol prolongatum.
Patienten begärde ersättning från försäkringen och åberopade att den behandlande läkaren genast ställt diagnosen ”dystonier efter medicinering med Pacinol prolongatum periodvis under tre år”.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att de besvär patienten anmält till övervägande delen hade samband med hennes grundsjukdom och att det därför var mindre sannolikt att det förelåg ett samband mellan besvären och läkemedlet. Ersättningskravet hade med hänsyn härtill avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 28 oktober 1991 följande bedömning:
De rörelserubbningar som debuterade hösten 1987 har enligt nämndens bedömning med övervägande sannolikhet orsakats genom patientens användning av läkemedlet Pacinol prolongatum.
Nämnden anser vidare att patientens rörelserubbningar i relation till hennes grundbesvär är av sådan art och omfattning att de jämlikt § 5 i ersättningsbestämmelserna inte skäligen bör godtas som en biverkan till aktuell medicinering. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför.
Dnr 6/1991
(Jfr RFS B:8 1991:5)