Preskription

Patienten, född 1971, kom på remiss till reumatologklinik i juni 2006 för akuta besvär från lederna, smärtor i fingrar på grund av självsprickor och rörelsesmärtor samt stelhet i armbågslederna. Besvären diagnostiserades som systematisk lupus erythematosus (SLE) som är en långdragen hudsjukdom. Patienten hade tidigare behandlats med olika läkemedel som orsakat diverse biverkningar. I september 2006 ordinerades patienten Adalat 20 mg och Plaquenil 200 mg x 1. Hon gjorde ett uppehåll med denna behandling någon månad men påbörjade behandlingen igen i juni 2008. Den 5 augusti 2008 kom patienten på remiss till ögonklinik med frågeställningen om det fanns hinder för fortsatt behandling med hydroxiklorokin då man hade påvisat färgsinnesdefekt. Utredningen på ögonkliniken visade ögonförändringar som kunde tala för hydroxiklorokininlagring. Detta fynd stämde med lätt nedsatt syn och påverkat färgseende. På ögonklinikens rekommendation satte man därför ut Plaquenil. Skadeanmälan kom in till Läkemedels­försäkringen i mars 2012.

Patienten angav att försämringen av synen kom mycket snabbt i samband med att hon påbörjade medicineringen med Plaquenil. Läkarna på ögonkliniken ville inte ge svar på om läkemedlet påverkat hennes ögon utan försökte hitta andra förklaringar till hennes synbesvär. Synskadan kunde enligt läkarna ha andra orsaker än läkemedelsanvändningen, t.ex. brist på vitamin B12, eller vara en följd av hennes grundsjukdom. Läkarna ansåg att man borde avvakta med en skadeanmälan till dess att man kunde fastställa omfattningen av synförsämringen.

Läkemedels­försäkringen konstaterade att anmälan kom in den 6 mars 2012. Läkemedels­försäkringens uppfattning var att patienten fick kännedom om läkemedelsskadan i augusti 2008 då man vi denna tidpunkt misstänkte läkemedelsbiverkan och remitterade patienten till ögonklinik. Då det vid tidpunkten för skadeanmälan hade förflutit mer än tre år från det tillfälle då patienten borde ha förstått att skadan med övervägande sannolikhet var orsakad av läkemedel åberopade Läkemedels­försäkringen preskription enligt § 12 i ersättningsbestämmelserna.

Nämnden gjorde i yttrande den 15 april 2013 följande bedömning.

Patienten har som läkemedelsskada anmält försämrad syn till följd av behandling med läkemedlet Plaquenil för SLE, dvs. systematisk lupus erythematosus, som är en långdragen (kronisk) hudsjukdom.

Svenska Läkemedels­försäkringen AB (SLF) har avböjt ersättning under åberopande av preskription enligt den treåriga preskriptionstid som anges i § 12 i tillämpliga ersättningsbestämmelser från år 2012. Därvid har bolaget gjort gällande att patienten fått kännedom om de anmälda besvären i augusti 2008 men inte anmält dessa förrän den 6 mars 2012 och att det således har förflutit mer än tre år från den tidpunkt då patienten bör ha förstått att skadan med övervägande sannolikhet var orsakad av läkemedlet.

Enligt § 12 i tillämpliga ersättningsbestämmelser från år 2012 ska den som vill begära ersättning enligt åtagandet anmäla skadan skriftligen till försäkringsgivaren inom tre år från det att han fick kännedom om skadan. Som yttersta tidsgräns gäller att skadan ska anmälas till försäkringsgivaren inom 15 år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som orsakat skadan. Görs anmälan inte inom angiven tid förloras rätten till ersättning för skadan enligt åtagandet.

Den treåriga preskriptionstiden börjar enligt kommentaren till villkoret löpa först när det klarlagts att skadan med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av läkemedel och den skadade bör ha förstått detta. Det innebär att det inte räcker att en misstanke om samband förelegat utan det ska finnas ett objektivt stöd för att ett sådant samband är övervägande sannolikt och detta ska ha kommit till patientens kännedom.

Av journalhandlingarna i ärendet framkommer att det i vårdkontakterna med patienten uttryckts osäkerhet kring vad som har orsakat patientens synförsämring. Motstridiga besked har lämnats till patienten. Även om man inledningsvis misstänkte att Plaquenil kunde vara orsak till patientens försämrade syn framkom senare osäkerhet kring detta förhållande bland annat då synnedsättningen inte var typisk för vad man ser vid klorokinpåverkan och då patienten även hade brist på vitamin B 12.

Mot bakgrund av dessa förhållanden kan det inte anses att patienten på det sätt som krävs tidigare än tre år innan anmälan fått kännedom om att det är övervägande sannolikt att läkemedlet orsakat hennes synbesvär. Det föreligger således inte preskription enligt den åberopade treåriga preskriptionstiden.

Dnr L2012/0074