En patient med medfödda funktionshinder har bedömts ha rätt till skäligen bestämd ersättning för inkomstförlust.
Ärendet gällde en man, född 1984, som sedan barndomen hade en känd hjärtrytmrubbning, grav epilepsi och Klinefelters syndrom (en kromosomrubbning). På grund av tilltagande episoder med omväxlande bradykardi (långsam hjärtverksamhet) och takykardi (ökad hjärtfrekvens) påbörjades läkemedelsbehandling med Tambocor. En kort tid efter påbörjad behandling föll patienten ihop i hemmet med andningsuppehåll. Han drabbades av en hjärnskada pga. syrebrist, något som har bedömts utgöra en läkemedelsskada utlöst av Tambocor.
Patienten gjorde gällande att han drabbats av inkomstförlust till följd av läkemedelsskadan. I första hand skulle han ha haft ett vanligt arbete på den öppna arbetsmarknaden och i andra hand skulle han ha haft ett anpassat arbete.
Han hade före den aktuella läkemedelsskadan Klinefelters syndrom och epilepsi. Besvären hade han haft hela sitt liv och dessa medförde vissa hinder i hans vardag. Bland annat behövde han längre tid på sig att lära sig nya saker, det gällde framför allt när han läste eller skrev. Han medicinerade också mot epilepsi. I övrigt hade han inte några större problem med att fungera i vardagen. Hans epilepsianfall innebar under alla år att han ramlade omkull och blev liggande ett tag. Det medförde inte några större problem eftersom han snabbt kvicknade till. Epilepsin var alltså i sig inget hinder och det är många personer i Sverige som lider av epilepsi i olika grader och former och fungerar trots det alldeles utmärkt. De har jobb, familj och lever ett liv som alla andra.
När det gäller Klinefelters syndrom hade detta inte haft någon annan inverkan på hans vardag än att han var lite senare i inlärningen än andra. När han var sju år och skulle välja skola, valde familjen att han skulle gå i särskolan där det fanns extra resurser som inte fanns i den vanliga skolan.
I särskolan utvecklades patienten otroligt, både teoretiskt och praktiskt. Inom de teoretiska ämnena var det matematik som var hans styrka, men det var i de praktiska ämnena som han kände sig mest hemma. I skolan var han duktig när det gällde praktiska göromål och han var bland annat med och snickrade kulisser i samband med de årliga kabaréerna som skolan arrangerade. Hemmavid var det likadant. Han hjälpte till med allt praktiskt hemma; spikade, snickrade, målade staket, planterade buskar och blommor på tomten med mera. Han åkte vanlig buss till skolan. Han kunde simma och cykla och när han skulle välja linje till gymnasiet visade han prov på att kunna köra en traktor. Han var också duktig på att åka skidor och han brukade fiska med kompisar och familjen. Att han inte skulle kunna bedöma allvarliga situationer i vardagen stämmer inte. Inte heller uppgiften att han som oskadad inte skulle kunna ha ett eget boende. Flera av patientens klasskamrater på särskolan har ett arbete. En del bor helt själva, andra på kommunala boenden med inackordering eller själva med stöd av personliga assistenter. Med hänsyn till att patienten tillhörde de minst funktionshindrade i klassen är det mest sannolikt att han skulle ha haft ett eget boende och att han hade haft ett praktiskt arbete på ett snickeri, plantskola eller liknande.
Läkemedelsförsäkringen avböjde patientens ersättningsanspråk med följande motivering:
Läkemedelsförsäkringen anser att det inte är visat att patienten skulle ha haft ett vanligt arbete eller ett anpassat arbete om läkemedelsskadan inte hade hänt. Han hade före den aktuella läkemedelsskadan Klinefelters syndrom med utvecklingsstörning, terapiresistent epilepsi med frekventa anfall och medvetandeförluster samt hjärtrytmrubbning. Han fick sin skolundervisning inom träningsskolan som är den mest basala formen av undervisning inom särskolan för barn med medelsvår och svår utvecklingsstörning. Enligt läkarutlåtande den 7 februari 2000, det vill säga ett år före den aktuella läkemedelsskadan, behövde patienten ständig tillsyn eftersom han hade frekventa epileptiska anfall och inte ansågs kunna bedöma farliga situationer i sin vardagliga tillvaro. Han behövde även hjälp med olika ADL-funktioner såsom klädval, hygien, matsituation och toalettbesök.
Nämnden ansåg att det förelåg rätt till ersättning och gjorde följande bedömning:
Enligt rådande skadeståndsrättslig praxis har en skadelidande som vill ha ersättning för inkomstförlust att göra sannolikt att han om läkemedelsskadan inte inträffat hade kunnat få en anställning och därtill hörande inkomster.
I den föreliggande utredningen finns en rad olika intyg och medicinska sakkunnigutlåtanden gällande patientens förutsättningar att komma i arbete om inte läkemedelsskadan hade hänt. Intygen och utlåtandena tar fasta på olika förhållanden och drar slutsatser som leder i olika riktningar.
Nämnden kan konstatera att patienten innan läkemedelsskadan inträffade led av utvecklingsstörning, Klinefelters syndrom, epilepsi och hjärtrytmrubbning. Det finns, även med beaktande av patientens funktionsnedsättningar och sjukdomar, stöd för att patienten hade förutsättningar att vara verksam i ett enklare anpassat arbete av praktisk natur såsom trädgårdsarbete eller arbete inom parkförvaltning. Såvitt framgår av utredningen var planen vid tidpunkten för läkemedelsskadan, som inträffade våren 2001, att patienten hösten 2001 skulle börja på en gymnasial utbildning inom särskolan med inriktning på trädgård eller natur/miljö. Någon närmare yrkesplanering än så var inte aktuell vid skadetidpunkten då det ännu återstod några år av utbildning.
Vid en sammanvägd bedömning anser nämnden att det är sannolikt att patienten, om läkemedelsskadan inte hade inträffat, hade kunnat ha vissa inkomster överstigande den förtidspension som han beviljades i september 2002. Efter slutförd studiegång i gymnasiesärskolan hade han sannolikt kunnat få någon form av sysselsättning med inkomster år 2004. Patienten skulle läkemedelsskadan förutan sannolikt även ha haft perioder av sjukskrivning med anledning av sina grundsjukdomar och det är även osäkert om han hade kunnat vara arbetsför i heltidsarbete. Sannolikt hade han, i varje fall periodvis, behövt ha viss nedsättning av arbetstiden. Enligt nämndens mening finns mot bakgrund av flera osäkra faktorer inte förutsättning att göra en sedvanlig beräkning enligt differensmetoden utan inkomstförlustens storlek får bedömas efter skälighet. Nämnden anser att den årliga inkomstförlusten skäligen bör fastställas till 75 000 kr. Någon avräkning för de inkomster han får från förtidspension bör inte göras. Efter 65 års ålder bör ersättningen för inkomstförlust sättas ned till hälften. Inkomstförlusten bör värdesäkras enligt bestämmelser om värdesäkring av skadeståndslivräntor.
LÄKEMEDELSSKADENÄMNDEN
DNR L2018/48