Preskription har ansetts föreligga beträffande akuta njurbesvär i anslutning till läkemedelsbehandling men inte beträffande senare uppkommen njurskada.
Patienten, född 1978, led av ulcerös kolit vilken diagnostiserats i februari 2002. Samma månad påbörjades behandling med läkemedlet Pentasa. I slutet av mars 2003 konstaterades att patienten drabbats av njursvikt och behandlingen med Pentasa avslutades. Patienten anmälde den 19 augusti 2003 skadan till patientförsäkringen och först den 14 september 2006 kom en anmälan in till läkemedelsförsäkringen.
Patienten begärde ersättning från läkemedelsförsäkringen för sveda och värk, inkomstförlust och kostnader samt angav som skäl till att anmälan kommit in så sent till läkemedelsförsäkringen följande. Den främsta orsaken var att han inte känt några som helst symptom förrän den 13 juli 2006 då han först kom till insikt om omfattningen av njursvikten och blev sjukskriven. En annan faktor var att både han själv och läkarna vid Vrinnevisjukhuset i Norrköping från början trodde och hoppades på att den medicinska behandlingen skulle minska eller rent av stoppa händelseförloppet med njurfunktionsnedsättningen. Under perioden 2003–2006 tog arbetslivet och familjesituationen stort fokus ifrån sjukdomen då han fortsatte att leva som vanligt. Med tanke på att njursvikten som orsakats av Pentasa innebär livslång behandling i form av hemodialys och transplantationer, så känns mindre än en månad över preskriptionstiden ganska tufft och jobbigt.
Läkemedelsförsäkringen bedömde att det förelåg ett övervägande sannolikt samband mellan behandlingen med Pentasa och den kroniska njursvikten. Försäkringsbolaget Zurich konstaterade därefter att det av utredningen i ärendet framgick att patienten den 16 augusti 2003 undertecknat anmälan till Personskadereglering AB (PSR), som reglerar landstingens patientförsäkringsärenden, gällande uppkommen patientskada och att PSR i beslutsbrev den 8 oktober 2003 avböjt ersättning och hänvisat till Zurich för prövning av läkemedelsskada. Vidare konstaterade bolaget att det av skadeanmälan till PSR framgick att patienten ansåg att han drabbats av kronisk njursvikt på båda njurarna av Pentasa. Enligt Zurich var det genom den medicinska utredningen klarlagt att patienten fått information av vårdgivaren om att njursvikten med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av läkemedel och att patienten förstått detta, vilket också framgick uttryckligen av skadeanmälan till PSR. Eftersom patientens anmälan om läkemedelsskada, som undertecknats den 12 september 2006, kommit in till Zurich först den 14 september 2006 ansågs preskription föreligga.
Nämnden gjorde i yttrande den 27 maj 2008 följande bedömning.
En patient som vill begära ersättning för läkemedelsskada ska enligt § 12 i tillämpliga ersättningsbestämmelser för läkemedelsförsäkringen från och med år 2001, skriftligen anmäla skadan inom tre år från kännedom om skadan. Som yttersta tidsgräns gäller att skadan ska anmälas inom 15 år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel har orsakat skadan.
Innebörden av den treåriga preskriptionstiden har tidigare prövats av nämnden, som därvid uttalat att denna tid börjar löpa först när det klarlagts att patientens skada med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och patienten bör ha förstått detta. Har patientens ersättningskrav anmälts först tre år efter det att han på detta sätt har blivit medveten om att han drabbats av en läkemedelsskada, är kravet preskriberat även om skadan har anmälts inom 15 år från det att läkemedelsbehandlingen har upphört.
Enligt praxis ska bedömningen av en preskriptionsfråga ske anspråk för anspråk separerade från varandra (se NJA 2000 s. 285). Anspråk på ersättning för sveda och värk ska således behandlas för sig och anspråk på menersättning för sig o.s.v. Även inom en skadepost kan separering av anspråken ske. Om patienten drabbas av nya besvär som exempelvis resulterar i anspråk på ytterligare ersättning för sveda och värk, är han oförhindrad att framställa sådana anspråk inom tre år från det att han fick kännedom om de nya besvären.
Besvär i anslutning till konstaterandet av njurskadan i mars 2003.
Vid telefonsamtal den 5 maj 2003 informerade behandlande läkare patienten om att man skulle anmäla njurskadan till patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. I en anmälan till patientförsäkringen, som är undertecknad den 16 augusti 2003 och som kom in till Personskadereglering AB den 19 augusti 2003 med krav på patientskadeersättning, anger patienten att läkemedlet Pentasa, som ordinerats mot hans ulcerösa kolit, orsakat kronisk njursvikt på båda njurarna. Först den 14 september 2006 kom en skadeanmälan med krav på ersättning från läkemedelsförsäkringen in till Zurich.
Redan när njursvikten diagnostiserades i slutet av mars 2003 misstänktes att patienten drabbats av en njurskada som orsakats av behandlingen med läkemedlet Pentasa, varför läkemedlet omgående sattes ut. Njurbiopsi tagen i april samma år visade en njurinflammation av det slag som kan ses i samband med en läkemedelsreaktion.
Enligt nämndens bedömning får patienten senast i maj 2003 genom telefonsamtalet den 5 maj 2003 anses ha fått kännedom om att njurskadan med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av läkemedlet Pentasa. Eftersom anmälan med krav på ersättning från läkemedelsförsäkringen kom in till Zurich först den 14 september 2006 är patientens krav på ersättning för den sveda och värk, den inkomstförlust och de kostnader som uppkom med anledning av den konstaterade njursvikten i mars 2003 preskriberade enligt den treåriga preskriptionsregeln i § 12 i ersättningsbestämmelserna.
Besvär i anslutning till försämringen av njurfunktionen från och med hösten 2005.
Efter vistelsen på Vrinnevisjukhuset omkring månadsskiftet mars/april 2003 har patienten enligt journalhandlingarna i stort sett inte haft några påtagliga besvär av sin läkemedelsskada förrän hösten 2005 då läkarna på grund av den försämrade njurfunktionen tog upp frågan om transplantation. Från och med sommaren 2006 blev patienten helt sjukskriven och senare under hösten samma år startades dialysbehandling i väntan på njurtransplantation.
Enligt patienten har han inte haft några som helst symptom av sin njurskada förrän i juli 2006 då han för första gången kom till insikt om skadans omfattning och blev sjukskriven. Under perioden 2003–sommaren 2006 arbetade patienten heltid. När patienten våren 2003 fick kännedom om njurskadan hoppades både han och läkarna på att den medicinska behandlingen skulle minska eller rent av stoppa utvecklingen av njurfunktionsnedsättningen. Enligt patienten var det mycket svårt att från början veta om skadan skulle leda till några allvarliga följder. Nämnden delar helt denna bedömning. Vid tidig upptäckt av njurskador av aktuellt slag och omedelbar cortisonbehandling läker skadan ofta ut eller stannar av. Av diagnostiserade fall tycks emellertid mer än hälften av fallen få en livslång, permanent skada och i tio procent av fallen fortskrider skadan till terminal njursvikt (upphörande funktion som kräver dialys eller transplantation). Våren 2003 kunde patienten således inte ha någon kunskap om utvecklingen av njurskadan. Först från och med hösten 2005 kunde man se att skadan sannolikt skulle leda till dialys och transplantation. Det kan i detta sammanhang konstateras att docenten Tom Häggmark i utlåtande den 12 februari 2007 uttalat att invaliditetsbedömningen eventuellt kan göras om ett år och då med förbehåll för framtida komplikationer samt försämring avseende njurfunktionen.
Mot bakgrund av dessa omständigheter anser nämnden att utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden beträffande den försämring av njurfunktionen som konstaterades hösten 2005, men som gav patienten påtagliga symptom först sommaren 2006, ska infalla tidigast någon gång under hösten 2005. Eftersom patientens skadeanmälan kom in till Zurich i september 2006, dvs. inom tre år från det att patienten fått kännedom om försämringen, är patientens krav på ersättning för den försämring av njurfunktionen som uppkom från och med hösten 2005 inte preskriberade.
Patienten har på grund av det anförda således rätt att få sitt krav på ersättning för försämringen av njurfunktionen från och med hösten 2005 prövat i sak.
Dnr L2008/0018