I de fall där ett stationärt tillstånd aldrig inträffar eftersom läkemedelsskadan hela tiden försämras och där en verkningsfull terapi inte finns att tillgå kan, när den terminala fasen av skadan inträder, dvs. när det står klart att patienten kommer att avlida av sin skada inom en snar framtid, ersättning för sveda och värk lämnas med ett förhöjt belopp.
Patienten hade drabbats av en läkemedelsskada i form av bröstcancer till följd av östrogenbehandling. I maj 2004 genomgick hon en vänstersidig partiell mastektomi och axillutrymning. Den skadebetingade medicinska invaliditetsgraden bedömdes år 2007 till 20 %. I oktober 2010 återkom patienten med anledning av att hon hade drabbats av recidiv av bröstcancern med nytillkomna besvär. Ersättning för sveda och värk lämnades under perioden juni 2010 - mars 2013. Den tillkommande medicinska invaliditeten fastställdes därefter till 25 %. Ingen kumulation tillämpades vid fastställandet av invaliditetsgrad. Ersättning lämnades också för utseendemässig skadeföljd och framtida merkostnader. Patienten var inte nöjd med Läkemedelsförsäkringens bedömning av den medicinska invaliditetsgraden varför ärendet prövades i Läkemedelsskadenämnden. Nämnden delade Läkemedelsförsäkringens bedömning av ersättningen för bestående men. Samtidigt uttalade nämnden att ett förbehåll borde lämnas med rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk vid försämring som motiverade sjukhusvård. I juni 2014 återkom patienten med besked om att den medicinska statusen hade försämrats i betydande omfattning med behov av sjukhusvård.
Patienten gjorde gällande att hennes hälsotillstånd hade försämrats väsentligt och hon yrkade därför på ytterligare ersättning för bestående men samt utseendemässig skadeföljd.
Läkemedelsförsäkringen fann att patientens svåra cancersjukdom allvarligt hade förvärrats och att hon genomgick palliativ behandling. Ytterligare ersättning för bestående men och utseendemässig skadeföljd kunde inte lämnas då hennes tillstånd inte var stationärt utan successivt försämrades. Från april 2014, då patienten påbörjde palliativ cytostatikabehandling med svåra biverkningar, kunde istället ersättning för sveda och värk lämnas med 3 600 kr per månad med ett högre belopp vid sjukhusvistelse.
Nämnden gjordei yttrande den 5 mars 2015 följande bedömning.
Den godkända läkemedelsskadan utgör bröstcancer till följd av östrogenbehandling.
Patienten har år 2007 fått ersättning för lyte och motsvarande 20 % medicinsk invaliditet (10 % fysisk effekt av operation och strålbehandling för bröstcancer, 5 % påverkad sexualfunktion samt 5 % psykisk skada). Efter recidiv i bröstcancern 2010 har ersättning för sveda och värk lämnats för tiden från juni 2010 till och med mars 2013. Därefter har en tillkommande invaliditet fastställts om 25 % (2 % förlust av tårproduktion, 12 % oro, nedstämdhet, psykiskt påfrestande privatliv med inskränkningar i ADL och sexualfunktion, 5 % inkontinens, 3 % smärta och beröringskänslighet i vänster bröst, 3 % sensorisk neuropati med nedsatt känsel i tår och trampdynor). Ingen kumulation har tillämpats vid fastställande av invaliditetsgrad. Ersättning för utseendemässig skadeföljd har lämnats med 9 500 kronor. Ersättning för framtida merkostnader har lämnats med 61 000 kronor.
Ärendet har upprepade gånger prövats av Läkemedelsskadenämnden, senast för omkring ett år sedan. Vid detta tillfälle ställde sig Läkemedelsskadenämnden bakom det ovan redovisade beslutet gällande ersättning för bestående men. Samtidigt uttalade nämnden att ett förbehåll borde lämnas med rätt till ytterligare ersättning för sveda och värk, beräknad enligt Trafikskadenämndens hjälptabell, vid försämring som motiverar sjukhusvård.
Patienten har med stöd av ombud återkommit den 2 juni 2014 med besked om att den medicinska statusen försämrats i betydande omfattning med behov av sjukhusvård. Ett yrkande har framställts på ytterligare ersättning för bestående men samt utseendemässig skadeföljd. Kompletterande skrivelser med beskrivning av det fortsatta sjukdomsförloppet har sänts till Svenska Läkemedelsförsäkringen AB (SLF) och till Läke-medelsskadenämnden.
Med anledning av detta har SLF på nytt tagit ställning i ärendet och anser att cancersjukdomen allvarligt har förvärrats och att vården fått en palliativ behandlingsinriktning. Bolaget finner att ytterligare ersättning för lyte och men samt utseendemässig skadeföljd inte kan lämnas då tillståndet inte är stationärt utan successivt försämras. Ersättning betalas i stället för sveda och värk med 3 600 kronor per månad samt med ett högre belopp vid sjukhusvistelse enligt Trafikskadenämndens hjälptabell.
Nämnden anser i likhet med SLF att ersättning vid svåra livshotande skador där tillståndet innebär fortlöpande palliativ vård bör lämnas i form av ersättning för sveda och värk med särskild förhöjning samt med högre ersättningsnivå vid sjukhusvård. Under rådande omständigheter föreligger inte rätt till ytterligare ersättning för lyte och men eller utseendemässig skadeföljd.
Dnr L2014/0142