Svåra magbesvär m.m. till följd av förebyggande behandling med antibiotika har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom behandlingen varit mycket angelägen och besvären pågått endast en kortare tid. – Svåra mag- och hudbesvär m.m. under fyra dagar till följd av antibiotikabehandling för en misstänkt infektion, vilka besvär kanske inte skulle ha uppkommit om ett annat läkemedel hade använts, har ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning, eftersom besvären pågått så kort tid.
Patienten, född 1969, opererades den 17 april 1995 för kombinerat ändtarmsbråck och framfall efter en förlossning. För att förebygga infektion med s.k. gramnegativa bakterier behandlades hon med Vibramycin och Flagyl. Vid efterkontroll fyra dagar senare mådde patienten mycket dåligt och kräktes. Eftersom illamåendet kunde ha samband med Flagylbehandlingen sattes detta läkemedel ut, varefter besvären upphörde. Hon återkom den 5 maj 1995 med feber och ryggsmärtor. Man misstänkte en infektion och övervägde att sätta in Flagyl men avstod eftersom hon inte tålde detta läkemedel.
Patienten genomgick den 31 januari 1996 en ny operation sedan den förra misslyckats; för denna behandlingsskada fick patienten senare ersättning från patientförsäkringen. I läkarjournalen antecknades att patienten skulle stå på antibiotika, bl.a. Flagyl. Någon notering om eventuella reaktioner efter denna behandling finns inte.
Patienten återkom den 20 februari 1996 med buksmärtor. På grund av misstanke om infektion ordinerades patienten åter antibiotika, först Vibramycin under två dagar och därefter Flagyl. Sedan patienten under fyra dagars medicinering med Flagyl fått magkramper och blivit illamående och kräkts samt även fått allergiska utslag och svullnader upphörde hon med denna medicinering, varefter besvären försvann successivt. I läkarjournalen antecknades den 11 mars 1996 ”Cave Flagyl” sedan man dragit slutsatsen att det var detta läkemedel som hade orsakat besvären.
Patienten anmälde att hon hade blivit mycket dålig av de Flagylbehandlingar som inletts den 17 april 1995 och den 20 februari 1996. Av den första behandlingen hade hon blivit illamående och fått kräkningar samt drabbats av feber, klåda och en känsla av blodvallningar. Den andra behandlingen hade medfört magkramper, illamående och kräkningar samt hudutslag och svullnader på läpparna. Eftersom dessa reaktioner visade att hon var allergisk mot Flagyl borde detta läkemedel inte ha satts in, och hon begärde ersättning för det onödiga lidande som hon hade fått genomgå till följd av denna läkemedelsbehandling.
Läkemedelsförsäkringen ansåg att de anmälda besvären med övervägande sannolikhet hade orsakats av Flagylbehandlingarna. Besvären, som gått över snabbt sedan behandlingarna avbrutits, var emellertid av mindre allvarlig art än det som patienten medicinerat för. Patientens ersättningskrav hade därför avböjts med stöd av § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen. Läkemedelsförsäkringen framhöll vidare att det inte varit lege artis att sätta in Flagyl vid det andra tillfället men att detta torde kunna prövas av patientförsäkringen.
Nämnden gjorde i yttrande den 10 november 1999 följande bedömning:
Läkemedelsförsäkringen har vitsordat att de besvär som patienten anmält har orsakats genom användningen av läkemedlet Flagyl. Den fråga som nämnden har att ta ställning till är om patienten, vid den skälighetsbedömning som ska göras enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna för försäkringen, har rätt till ersättning för den läkemedelsskada som Läkemedelsförsäkringen sålunda har godtagit.
Denna skälighetsbedömning består i en avvägning mellan olika faktorer, bl.a. arten och svårhetsgraden av den behandlade grundsjukdomen, å ena sidan, och läkemedelsskadans verkningar, å andra sidan. Därvid ska vägas in om en uppkommen biverkan varit helt oväntad och oförutsedd eller om det varit fråga om en kalkylerad risk.
I den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna sägs att, i fall då en känd biverkan – även om den är förhållandevis sällsynt – leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande tre månader och patienten därefter är fullt återställd, skadan normalt får anses vara så ringa att den rimligen bör tålas utan rätt till ersättning. Som exempel nämns måttliga hudbesvär av allergisk karaktär på grund av behandling för en banal infektion. Om en sådan behandling ger betydande besvär, t.ex. svår värk, eller om ett livshotande tillstånd inträder, kan enligt kommentaren ersättning lämnas även vid en kortare sjukskrivning än tre månader. Motsvarande gäller när ett läkemedel används i förebyggande syfte.
Den Flagylbehandling som patienten fick under fyra dagar efter operationen den 17 april 1995 för att förhindra infektion orsakade illamående, kräkningar, feber, klåda och blodvallningar. Läkemedlet sattes därför ut, varefter besvären upphörde. Behandlingen gavs alltså i förebyggande syfte. Den var emellertid mycket angelägen, eftersom det annars hade förelegat en betydande risk för infektion efter operationen som kunnat få allvarliga, t.o.m. livshotande följder. Med hänsyn härtill och då besvären, även om de varit svåra, pågått endast en kortare tid får de enligt nämndens mening skäligen tålas utan rätt till ersättning.
Den Flagylbehandling som inleddes den 20 februari 1996 sedan patienten efter operationen den 31 januari 1996 företett tecken på en infektion orsakade besvär av liknande slag som efter operationen i april 1995 samt kramper, hudutslag och svullnader på läpparna. Behandlingen avbröts efter fyra dagar, och besvären försvann därefter successivt. Med hänsyn till patientens reaktion efter den förra Flagylbehandlingen hade det givetvis varit lämpligt om ett annat läkemedel hade använts. Läkarjournalen innehöll dock inte sådana uppgifter om denna reaktion att det kan sägas att det var felaktigt att detta läkemedel åter sattes in. Det undantag i § 4 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen som gäller för sådana läkemedelsskador som beror på felaktig medicinering är alltså inte tillämpligt. Även med beaktande av att besvären varit svåra och att de kanske inte skulle ha uppkommit om ett annat läkemedel hade använts anser nämnden att de pågått så kort tid att de skäligen får tålas utan rätt till ersättning.
Sammanfattningsvis finner nämnden att någon ersättningsbar läkemedelsskada inte föreligger.
Dnr L1999/0006