Beviskrav vid inkomstförlust. Ej ersättning.

Ärendet gällde en man, född 1996, som vintern 2009 vaccinerades med Pandemrix och därefter insjuknade i narkolepsi. Svenska Läkemedels­försäkringen AB bedömde insjuknandet som en ersättningsbar läkemedelsskada och lämnade ideell ersättning. Det uppstod dock en tvist om ersättning för inkomstförlust och ärendet hänsköts till nämnden för prövning.

Patienten yrkade ersättning för inkomstförlust för åren 2011 - 2014 utifrån inkomstunderlag från anställning i familjeföretag, två livsmedelsbutiker. Han uppgav att han sedan år 2010, som 14-åring, haft anställning i dessa butiker under lov och helger, men inte klarat av att utföra detta arbete på grund av den tilltagande trötthet som uppstått efter Pandemrixvaccinationen. Patienten hänvisade till intyg från arbetsgivare till stöd för att han som frisk skulle ha fått arbeta så mycket han hade velat i butikerna. Enligt arbetsgivaren skulle patienten ha arbetat alla lov och helger och ha tillfört sig inkomster om cirka 255 250 kr under åren 2011 - 2014. Patienten prövade att arbeta vid några tillfällen åren 2012 och 2013, men kände att han inte orkade och därför avstod från fortsatt arbete. Någon skattepliktig ersättning kan inte visas då patienten praktiserade oavlönat. Patienten hänvisade till ett rättsfall från Högsta domstolen, NJA 2007 s. 461, för att visa att en skadelidande endast behöver göra det sannolikt att han eller hon skulle ha haft ett visst arbete skadan förutan. Beviskravet är lågt ställt med tanke på att det kan vara svårt att ta fram bevisning som styrker vad som skulle ha hänt om skadan inte hade inträffat.

Läkemedels­försäkringen ansåg att det inte förelåg rätt till ersättning med följande motivering:

Bolaget anser i första hand att patientens arbetsoförmåga inte är styrkt. Han har yrkat på inkomstförlust från år 2011, men har endast visat upp ett läkarintyg utfärdat i juli 2014, flera år efter att arbetsoförmågan ska ha inträtt. Intyg som är upprättade i efterhand har inte samma starka bevisvärde som ett intyg som är utfärdat vid tiden för den aktuella händelsen. Intyget har utfärdats efter att patientens vårdnadshavare skriftligen begärt detta.

Patienten har inte varit sjukskriven. Att patienten lyckades genomföra en krävande gymnasieutbildning med teknisk inriktning och dessutom kunnat träna 360 dagar om året talar för att det borde finnas en bevarad arbetsförmåga i någon grad. Utöver att patienten har valt en krävande gymnasielinje har han tränat handboll flera gånger i veckan, med matcher förlagda på helgerna och cup på somrarna. Dessutom tränar han på gym. I beslut om vårdbidrag som begärts in från Försäkringskassan framkommer att patientens moder ansökt om ersättning för merkostnader för skjuts till träning och matcher. Enligt ansökan skjutsar hon patienten till träning 350 dagar per år. Till detta tillkommer matcher 30 gånger per år samt handbollscup fem dagar varje sommar. Läkemedels­försäkringen ställer sig därför frågande till om patienten skulle kunnat finna tid att arbeta varannan helg och samtliga lov. Bolaget noterar också att patienten, trots uppmaning från behandlande läkare att medicinera, valt att vara omedicinerad och att istället förlita sig på homeopatiska läkemedel och kostomläggning. Butiksarbete är dessutom omväxlande vilket skulle kunna passa väl för en narkoleptiker som har en tendens att somna när arbetsuppgifterna blir för monotona.

I andra hand anser bolaget att patienten inte visat att det skulle ha uppkommit den inkomstförlust som patienten gör gällande. Läkemedels­försäkringen delar uppfattningen att det föreligger en bevislättnad vad gäller vilket arbete patienten skulle ha haft om inte skadan inträffat. Denna bevislättnad gäller emellertid inte anställningens omfattning, något som istället ska styrkas. Av arbetsgivarintyg framgår att patienten varit anställd sedan år 2010 och är en mycket uppskattad anställd som visat framfötterna och därför fått höjd lön när han år 2012 fyllde 16 år. Uppgifterna blir motstridiga när de ställs mot Skatteverkets kontrolluppgifter, där det framgår att patienten inte hade någon beskattningsbar inkomst åren 2010 och 2011. År 2012 fick han en kontant bruttolön om 1 320 kr. Patienten förklarar detta med att han praktiserat oavlönat i butiken under år 2011 för att se om han orkade med arbetsuppgifterna, vilket han inte gjorde. Det förefaller märkligt att arbetsgivaren då året därpå, efter att den oavlönade praktiken visat att patienten inte klarade av att arbeta, skulle ha höjt lönen. Läkemedels­försäkringen anser att det arbetsgivarintyg som presenterats efter att läkemedelsskadan godkänts inte går att jämställa med ett formellt anställningsavtal som upprättats i samband med anställningens inträdande. Något anställningsavtal från år 2010, där anställningens omfattning framgår, har inte presenterats.

Nämnden ansåg att det inte förelåg rätt till ersättning för inkomstförlust och gjorde följande bedömning:

För rätt till ersättning för inkomstförlust från läkemedelsförsäkringen måste tre beviströsklar passeras. För det första ska den skadelidande kunna visa att det överhuvudtaget föreligger arbetsoförmåga i den omfattning som påstås. Arbetsoförmågan ska sedan med övervägande sannolikhet anses ha orsakats av en läkemedelsbiverkan. Slutligen bör den skadade kunna göra sannolikt vilket arbete och vilken inkomst han skulle ha haft som oskadad.

Nämnden anser, särskilt mot bakgrund av vad som framkommit om patientens idrottsträning, att det inte är visat att patienten har den arbetsoförmåga som görs gällande. Det är inte heller sannolikt att han skulle ha haft högre inkomster än de faktiska om inte läkemedelsskadan inträffat. Nämnden gör således samma bedömning som Svenska Läkemedels­försäkringen AB och anser på de skäl som försäkringsbolaget även i övrigt anfört att det inte föreligger rätt till ersättning för inkomstförlust för den aktuella tiden.

LÄKEMEDELSSKADENÄMNDEN

DNR L2017/0061