Känd men sällsynt biverkan i form av svåra diarrébesvär till följd av behandling med antibiotika för ett svårläkt sår, vilken biverkan varit avsevärt allvarligare än det funnits anledning att räkna med, har vid en jämförelse med grundbesvären ansetts inte skäligen böra godtas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1910, hade ett sår på vänster underben som på grund av cirkulationsnedsättning var svårläkt. Patienten behandlades den 4 augusti 1978 med Lincocin, sedan annan antibiotikabehandling visat sig resultatlös. Detta läkemedel medförde efter ungefär en vecka att patienten fick vällingtunna diarrér femtio gånger om dygnet. Diarrérna blev alltmer frekventa samt var stundtals blandade med blod och slemmiga. De ökade upp till tio–femton gånger om dygnet, och patienten fick feber och molvärk i nedre delen av buken. Patienten avbröt antibiotikabehandlingen den 23 augusti 1978 och togs in på sjukhus den 3 september 1978. Diarrébesvären kvarstod ca sex veckor efter intagningen.
Patienten begärde ersättning från Läkemedelsförsäkringen för sina diarrébesvär.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att patientens diarrébesvär hade orsakats genom läkemedlet Lincocin och hänsköt ersättningsfrågan till nämnden för utlåtande.
Nämnden gjorde i yttrande den 17 januari 1979 följande bedömning:
Nämnden finner att den skada som drabbat patienten genom en känd men sällsynt läkemedelsbiverkan varit avsevärt allvarligare än man med hänsyn till den information som vid tillfället fanns tillgänglig kunnat räkna med. Den var vidare så allvarlig att den inte med hänsyn till den sjukdom som läkemedelsbehandlingen avsett skäligen bort godtas. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför.
Dnr 1/1979
(Jfr RFS 1978-1989 s. 67)