Skadeföljder av läkemedelsberoende, t.ex. behandling för avgiftning, har inte – lika litet som själva beroendet – ansetts utgöra en läkemedelsskada som omfattas av läkemedelsförsäkringen.
Patienten, född 1943, har sedan år 1981 lidit av depression. Hon anmälde den 3 april 1995 att hon fått fysiska besvär av olika slag av konserverings- och färgämnen i ett flertal läkemedel som hon använt, bl.a. antidepressiva medel och bensodiazepinpreparat. Läkemedelsförsäkringen ansåg att det inte var övervägande sannolikt att besvären hade samband med läkemedelsanvändningen och fann därför att det inte förelåg någon ersättningsbar läkemedelsskada. På patientens begäran hänsköts ärendet till nämnden för utlåtande. I samband därmed anmälde patienten att hon till följd av läkemedelsanvändningen också hade blivit läkemedelsberoende och fått svåra abstinensproblem när hon upphört att använda läkemedlen.
I yttrande den 25 juni 1997 uttalade nämnden att läkemedelsberoende inte utgör en sådan skada av kroppslig art som omfattas av läkemedelsförsäkringen. Nämnden fann vidare att en del av de besvär under medicineringen som patienten anmält kunde bero på patientens massiva läkemedelsanvändning och att det var övervägande sannolikt att så var fallet med de akuta abstinensbesvär som patienten uppgett sig ha haft när hon upphörde att använda läkemedlen. Enligt nämndens mening fick dessa besvär dock skäligen tålas utan rätt till ersättning. Nämnden delade slutligen Läkemedelsförsäkringens bedömning att det inte var övervägande sannolikt att de övriga besvär som patienten anmält hade orsakats genom läkemedelsanvändningen.
Patienten påkallade avgörande av skiljemän och anförde därvid bl.a. att det beroende som medicinerna skapat hade hämmat den normala bearbetningen av bakomliggande psykiska trauman och försvårat läkarnas bedömning av henne, vilket i sin tur inneburit att hennes depression fått ett mer långdraget och svårbehandlat förlopp. Hon gjorde även gällande att medicineringen hade medfört skada i form av inneliggande längre vårdtid enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, med avgiftning och efterföljande psykiska och fysiska abstinenssymtom som följd. Skiljenämnden fann att patienten hade åberopat nya omständigheter i skiljetvisten och remitterade den 8 oktober 1999 ärendet till Läkemedelsskadenämnden för förnyat yttrande.
Sedan Läkemedelsförsäkringen utrett de nya omständigheter som patienten åberopat, anförde försäkringen i första hand att de besvär som patienten sålunda anmält inte utgjorde någon skada av kroppslig art och i andra hand att det inte var övervägande sannolikt att dessa besvär hade orsakats genom användning av läkemedel.
I skiljetvisten hänvisade patienten även till ett brev den 8 april 1999 till Läkemedelsförsäkringen i vilket hon redogjort för ytterligare fysiska besvär som läkemedelsanvändningen enligt hennes mening hade medfört. Det rörde sig om balansstörningar, yrsel, svettningar, förlamningskänslor, tryckande känsla i halsen, kramp i käken, försämrad hörsel, smärtor i benhinnan, svamp i magen, avföringsproblem, diabetes samt, på grund av medicinering med Litium, skakningar. Patienten framhöll att även detta brev borde bli föremål för bedömning av Läkemedelsskadenämnden.
Läkemedelsförsäkringen uttalade sig inte om dessa besvär.
Nämnden gjorde i yttrande den 24 mars 2000 följande bedömning:
Enligt § 3 i ersättningsbestämmelserna för läkemedelsförsäkringen omfattar försäkringen endast sjukdom eller annan skada av kroppslig art. Enligt uttalande i den kommentar som hör till ersättningsbestämmelserna, vilket uttalande bekräftats av nämnden vid flera tillfällen (se bl.a. LY 1998:4), får det beroende som kan uppkomma vid behandling med vissa läkemedel, t.ex. bensodiazepiner, betecknas som ett rent psykiskt beroende som inte omfattas av försäkringen. Som nämnden tidigare uttalat i förevarande ärende utgör alltså det läkemedelsberoende som patienten anmält inte någon läkemedelsskada i försäkringens mening. På grund härav omfattar försäkringen inte heller skadeföljder av ett sådant beroende. Att patienten till följd av läkemedelsberoende behandlats för avgiftning utgör alltså inte någon läkemedelsskada i ersättningsbestämmelsernas mening.
Vad patienten har gjort gällande i skiljetvisten om att läkemedelsberoendet medfört att hennes depressioner blivit mer långdragna och svårbehandlade utgör emellertid i själva verket ett påstående om att denna effekt framkallats av läkemedelsanvändningen som sådan och inte av läkemedelsberoendet i sig. Detsamma gäller patientens påstående att medicineringen förlängt vårdtiden enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. En sådan reaktion av behandling med läkemedel kan inte betecknas som en skada av psykiskt slag. Enligt nämndens mening är det dock inte övervägande sannolikt att läkemedelsanvändningen har påverkat patientens grundsjukdom på detta sätt.
Nämnden finner inte heller övervägande sannolikt att läkemedelsanvändningen har orsakat kvarstående fysiska besvär av det slag som patienten anmält i brevet den 8 april 1999. I den mån en del av besvären uppträtt under själva medicineringen som en följd av denna får dessa besvär, vid en avvägning mot patientens grundbesvär, enligt nämndens mening skäligen tålas utan rätt till ersättning. Som nämnden tidigare har uttalat i detta ärende gäller detta också akuta abstinensbesvär som kan ha uppkommit sedan medicineringen upphört. Med akuta abstinensbesvär avser nämnden kroppsligt betingade besvär under högst sex månader. Det är inte övervägande sannolikt att sådana besvär kan pågå längre tid än så (se LY 1998:4).
Sammanfattningsvis anser nämnden att de nya omständigheter som patienten åberopat och de nya besvär som hon anmält inte medför att någon ersättningsbar läkemedelsskada föreligger.
Dnr L2000/0003
Anmärkning. Skiljetvisten avgjordes genom skiljedom den 13 oktober 2000, varvid skiljenämnden gjorde samma bedömningar som Läkemedelsskadenämnden och lämnade patientens talan i skiljetvisten utan bifall.