Livshotande bukblödning till följd av behandling med antikoagulationsmedel för en ventrombos i underbenet har med hänsyn till den allvarliga grundsjukdomen ansetts skäligen få tålas utan rätt till ersättning.
Patienten, född 1914, behandlades med Heparin och AP för en högersidig ventrombos i underbenet. Sedan hon fått ett delvis livshotande blödningstillstånd i buken med fallande urinproduktion, intensivbehandlades hon ett par dagar. Medicineringen med antikoagulationsmedlen avbröts omedelbart men sattes in igen sedan blödningen upphört. Några komplikationer uppkom inte därefter, och patienten skrevs ut utan ordination om ytterligare medicinering. Efter några veckor fick patienten på nytt en ventrombos, denna gång i höger lår med svullet höger underben. Hon behandlades åter med antikoagulationsmedel utan några komplikationer.
Patienten begärde ersättning från Läkemedelsförsäkringen och åberopade att den tillförda skadan var betydligt allvarligare än grundsjukdomen.
Läkemedelsförsäkringen vitsordade att det förelåg ett samband mellan blödningen i buken och läkemedlen men ansåg att kvarstående besvär i ben och fot berodde på patientens grundsjukdom. Beträffande bukblödningen anförde Läkemedelsförsäkringen att det är en uppenbar risk att en obehandlad ventrombos leder till döden och att det livshotande tillstånd under ett par dygn som behandlingen medfört skäligen fick tålas utan rätt till ersättning. Ersättningskravet hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 17 december 1980 följande bedömning:
Nämnden anser att grundsjukdomen är så allvarlig att den måste behandlas. Den behandling patienten erhållit har varit riktig. De kvarstående besvären beror på grundsjukdomen. Nämnden delar Konsortiets uppfattning att patienten, med hänsyn till grundsjukdomens allvar, skäligen måste tåla den blödningskomplikation som har uppkommit. Ersättningsbar läkemedelsskada föreligger därför inte.
Dnr 7/1980
(Jfr RFS 1978-1989 s. 79)