Patienten avled innan slutlig uppgörelse träffats om ersättning för ideell skada. Rätten till denna ersättning har med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet ansetts ha övergått på arvingarna.
Patienten, född 1930, led av en svår form av blödarsjuka. Som ett led i behandlingen av denna koagulationsrubbning medicinerade han med ett faktor VIII-koncentrat. Under år 1985 konstaterades att han smittats av HIV- virus som fanns i läkemedlet. Ersättningsbar läkemedelsskada ansågs föreligga, och patienten fick till en början månatlig ersättning från läkemedelsförsäkringen för sveda och värk.
År 1989 träffade företrädare för De blödarsjukas förening och Läkemedelsförsäkringen en överenskommelse om framtida ersättning, som för patientens del innebar ytterligare ideell ersättning med 100 000 kr. Patienten undertecknade ersättningserbjudandet den 30 september 1989, men accepten var försedd med villkoret att han fick 145 000 kr. I brev den 9 oktober 1989 informerades patienten om att den resterande ersättning som han var berättigad till uppgick till 100 000 kr, och han ombads att återkomma med slutligt besked i ersättningsfrågan så att kvarvarande ersättning kunde betalas ut. Ett påminnelsebrev skrevs den 8 december 1989, men patienten hörde inte av sig.
Patienten togs in på sjukhus den 17 januari 1990 på grund av fysisk och psykisk trötthet och avled där den 17 mars 1990 i sviter av HIV-infektionen.
Patienten anmälde besvär i form av diarré, feber och trötthet samt även besvären från ländryggen och foten samt dessutom lågt kaliumvärde som skador på grund av medicineringen. Hon anförde att hon på grund av clostridiuminfektionen fått lämna återbud till två operationer samt att det tog henne minst fem månader att känna sig någorlunda återställd sedan hon skrivits ut från sjukhuset.
Läkemedelsförsäkringen konstaterade att den ersättning som ingick i erbjudandet var av ideell karaktär och således knuten till den skadade personligen. Detta innebär att rätten till sådan ersättning förfaller om den skadade avlider. Om parterna emellertid träffat uppgörelse om ersättningens storlek eller om ersättningen utdömts genom dom, har dödsboet rätt till sådan ersättning. I detta fall har något bindande avtal inte kommit till stånd. Dödsboets begäran om ersättning hade därför avböjts.
Nämnden gjorde i yttrande den 13 juli 1992 följande bedömning:
Enligt nuvarande domstolspraxis gäller att rätt till ersättning för ideell skada faller bort, om den som har skadats dör innan ersättningen har fastställts. Det har nämligen inte ansetts förenligt med ersättningens personliga
karaktär att ett anspråk på ersättning för ideell skada går över på den skadades arvingar innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna har bestämts av domstol.
I förevarande fall har Konsortiet den 14 juni 1989 utfäst sig att betala ett engångsbelopp på 100 000 kr till personer i den grupp HIV-infekterade som befann sig i den skadades situation. Den skadade har därefter i skrivelse daterad den 30 september 1989 godtagit ersättning i form av ett engångsbelopp men tillagt att detta skedde under förutsättningen att beloppet för hans del uppgick till 145 000 kr.
Eftersom en bindande utfästelse föreligger från Konsortiets sida och den skadade inte kan anses ha avstått från det erbjudna beloppet för den händelse Konsortiet inte skulle godkänna hans tillägg, i synnerhet som detta tillägg med all sannolikhet grundar sig på ett missförstånd om vilken ersättning han hade rätt till, anser nämnden, att rätten till den aktuella engångsersättningen gått över på den skadades arvingar.
Dnr 22/1991